SÅ KOM CIRKUSDECKARNA TILL!
Cirkusdeckarna kom till när jag intervjuade ”Bosse i Liljeholmen” för några år sedan. En riktig privatdeckare! Det var helt fantastiskt! Jag hade ingen aning om att det finns en massa vuxna människor som skuggar och spanar och löser chiffer och gör allt det där man drömmer om som barn. Men på riktigt.
På hans kontor fanns allt som en deckare ska ha. Utklädningskläder för skuggning, lösskägg, mörka solglasögon. Det var som att komma hem till Ture Sventon. Hela deckarpaketet fanns där.
Och så kom Cirkusdeckarna till under mina åtta år på Kamratposten där jag träffade så många lässlukande barn som älskar långa bokserier. Jag kom ihåg hur jag själv slukade böckerna om Tvillingdeckarna när jag var i KP-åldern. När mina kompisar åkte till Gröna Lund lät jag mig köras till Kaptensgatan där Hubert Norlén, kusin till Tvillingdeckarna bodde i böckerna. Allt för att vandra i deras fotspår. Jag var som besatt! Och där, på KP, bestämde jag mig för att någon gång skriva en riktigt lång deckarserie i samma anda.
Men egentligen kom Cirkusdeckarna till när han var på cirkus härom året. Det var exakt samma underbara känsla som när jag var på min första cirkusföreställning som 6-åring. Samma dofter, samma clowner, samma cirkusromantik nu som då. Livet verkar ha stått stilla på cirkus.
Jag har praoat på cirkus inför de här böckerna. Jag har sett föreställningar och följt med bakom kulisserna. Jag har pratat i dagar och nätter med Hasse från Arboga, som växte upp på cirkus, och som levde precis det liv som huvudpersonerna Kaspar och Katinka lever i böckerna.
Den sure Clownen Jack från Cirkusdeckarna finns faktiskt på riktigt. Liksom cirkusdirektör Fernand Pommery. Jag har träffat deras förebilder.
Och så kom Cirkusdeckarna också till när jag fick mitt första journalistjobb på Enköpings-Posten. Jag var 23 år och blev polisreporter och sprang till tingsrätten varje dag och lyssnade på nya mål som jag skrev om.
Det var fantastiska historier som utspelade sig framför mina ögon. Som teater, fast på riktigt. En kille hade till exempel blivit full och slagit den andre med flaskan i huvudet och den tredje hade polisanmält den förste för nedskräpning eftersom han inte plockat upp glassplittret i hans kök.
Och så kom serien till av ett brev jag fick efter faktaboken ”Deckarboken” där jag tipsar om hur man kan bli en bra privatdeckare. Det kom från en 10-årig flicka:
”Hej, vi har en deckarklubb med sex medlemmar. Vi har en lokal att vara i, walkie talkie, pengar som vi samlat i en klubbkassa, ett deckarbibliotek och massor av deckarprylar. Vi har bara ett problem. Vi har inga fall. Här finns inga skummisar, ingen att skugga. Snälla hjälp oss.”
Det var ju ganska svårt att svara på. Men jag tog brevet på allvar och bestämde mig för att skriva en riktigt smaskig och lång deckarserie så att ni ska slippa springa runt och leta skummisar ute i verkligheten. För oftast syns det ju inte om de är skumma på utsidan. Det är krångligare än så. Så med Cirkusdeckarna hoppas jag att ni kommer att få spana och klura och fundera inne i huvudena istället.